Dagarna efter att min älskade mamma somnade in så hade jag en sån panik i kroppen, jag ville inte sova för jag ville inte att de skulle gå två veckor sen jag hörde hennes röst, ville inte att de skulle vara två år sen jag såg henne sist, ville inte att de skulle vara 5 år sen sist jag kramade henne utan jag ville stanna kvar i de då för då va de bara 12 timmar sen jag hörde hennes röst och jag kunde känna doften av henne ännu...

Jag vaknar fortfarande vissa mornar av en känsla som jag inte har känt på länge, att allt är bra, sen kan de gå en milli sekund och så vaknar man till och inser att mamma är verkligen död!

Min största mardröm va alltid att min älskade mamma och bästa vän skulle dö, de fans bara inte på kartan för hur fan skulle jag klara mej då? Så den dagen, den hemska dagen för snart 4 ÅR (!!!) sen kommer jag aldrig glömma, smärtan i varenda muskel, hur luften bara gick ur en och lusten att bara skrika rakt ut och dom jävla orden som läkaren kläkte ur sig, "de va ju ändå väntat".... den dagen kommer för alltid vara etsat i min hjärna.

Jag har så svårt att förstå att de snart är 4 år sen jag hörde dej säga "jag älskade dej" för sista gången <3

Tur att jag har nära och kära och att jag har min älsade gubbe och 2 underbara bonus barn <3

Skickar luft pussar till himlen